Mitt humör har gått upp igen och det gillar jag! Jag ska försöka förklara hur jag tänker. För cirkus en vecka sedan fick jag beskedet att jag blir uppsagd för att det finns för lite att göra. "Tack så jävla mycket då", tänkte jag och visste att det fanns andra personer som inte jobbat där lika länge som mig. Har ju ändå jobbat där i snart två år och detta är tacken liksom.
Det beror inte på mig, försökte jag säga, men ändå tänker man ju så. Ens självförtroende sviktar lite i sådana situationer. Man anyway så inser jag att det är nog meningen att det ska hända. Jag ville ha förändring, det visste jag och Universum serverade mig det på ett silverfat. Nåja inte ett silverfat kanske, men med en spark i röven som sa åt mig att faktiskt göra en förändring.

Nu är ju inte detta jordens undergång eftersom jag gladeligen har betalat a-kassa i 14 månader så det ska man la använda någon gång en då, tänkte jag och försökte hålla humöret uppe. Och ärligt talat så känns allt så bra just nu. Känner mig så väldigt glad och tillfreds med tillvaron. Och vet ni varför? Jo för jag vet att jag har rätt och alla som har en hjärna att använda vet det också. Och det känns bra med allt stöd jag får. Ska nog inte skriva ut mer saker om vad jag tycker och tänker för det finns ju en liten chans (även om det är väldigt pytteliten) att någon råkar läsa min blogg och se det och det är saker jag helst inte yttrar för att någon ska få reda på vad jag tycker om dem. Är det något jag har lärt mig i livet så är det bättre att ibland hålla käft och låta saker lösa sig själv. Kanske för att jag är för medveten om vad följderna blir om jag alltid säger vad jag tycker och tänker.

Får i och för sig komma tillbaka till jobbet om 1-2 månader. Ska bli intressant att se.

Förövrigt firar John och jag 3 år idag. DET gör mig glad i själen. Älskar honom mest av allt <3