Ni vet den där känslan man har av att allt är meningslöst? Alla får den ibland. Oftare och sällan. Det beror på ens sinnesinställning för dagen. Det beror på händelser i ens liv. Jag har märkt att jag har varit ovanligt gnällig på sistone. Mitt humör har bara varit i botten. Jag har varit trött och stressad över jobbet och det värsta är att allla har fått höra på mitt eviga gnäll. Och innerst inne skäms jag. Jag märker när jag gnäller och då slutar jag. En del säger till mig väldigt ofta att jag gnäller så mycket. Det värsta är att det smittar av sig på andra. Jag har alltid varit den personen som ska muntra upp alla andra. Få dem glada och skratta. Jag saknar den personen lite.
Så insåg jag bara idag vilket underbart liv jag har och hur tacksam jag borde vara över allt. Jag är frisk, har en underbar familj och en underbar pojkvän. Det finns egentligen inget att klaga över. Om jag bara kunde ta den energin jag lägger på att gnälla och istället göra något åt problemet så skulle det lösa så mycket. "Bara gör det!". Det har alltid varit ett motto hos mig. Om något ska göras så gör det bara. Hur jobbigt det än är så hjälper det ju inte att klaga över det.
Jag vet att med mitt gnäll så vill jag innerst inne bara att folk ska tycka synd om mig eller säga att jag är duktig även om saker inte alltid går bra för mig. Jag vill ha bekräftelse på att jag duger trots att jag innerst inne vet att jag är bra. Förstår någon varför jag hatar mina egna tankar ibland? Man ska aldrig känna sig värdelös, men man måste vara medveten om sina brister för att kunna utvecklas och bli bättre. Ta kritik och göra något bra av den. Så hoppas jag att det är en gladare och positivare Hilda alla får se i framtiden. Världen lär ju inte gå under för att jag gör något fel.

Hej hopp nu ska jag plugga och gosa med Alliver :)

Btw jag måste ta någon bild på mig själv snart. Har ju en massa dreadisar i håret nu att visa upp.